Samma soliga dag rullar jag in min vagn på torget, lagom till lunchrushen. Jag gillar att dra min vagn genom stan till de platser jag ska. Det är skönt att bara finnas med sin verksamhet utan att beskriva hela projektet, det är snarare det funktionella som blir synligt. Att dra vagnar och kärror är något som görs och har gjorts dagligen över hela världen. Tänker på att jag faktiskt brukade låna Konsthögskolans kärror medan jag fortfarande gick där och ännu inte hade en bil som jag kunde lasta full.
Jag parkerar min vagn bredvid och inne bland de andra vagnarna, den inlämmar sig väl och jag känner mig hemma på något vis. Ska erkänna att jag gruvat mig lite för att göra mig synlig på den här platsen men nu när jag befinner mig här tycker jag det känns väldigt naturligt.
Jag besöker lunchvagnarna först eftersom de fortfarande har det ganska lugnt. Blir kvar pratandes vid Rådhusgrillen, där jag föreslås börja jobba, när jag väl går därifrån har alla köer växt sig långa vid de andra luchvagnarna, så jag koncentrerar mig på övriga verksamheter.
Mannen som säljer plånböcker berättar att han ledsamt nog ser mängden människor på torget minska för varje år. Visserligen blir de nu allt fler i takt med den värmande våren, men det borde vara mer människor. De stora köpcentrana utanför stan drar stora mängder människor vilket betyder att centrum inte längre spelar samma roll, detsamma gäller givetvis torghandeln. Han tycker inte om de stora lågprisvaruhusen, ”man känner sig sjuk av att vistas därinne” säger han. Som frivilligt bidrag till min vagn lämnar han en samisk läderpung.
Blomsterförsäljaren har en bra dag idag, det börjar bli varmare ute och just idag är det strålande väder vilket påverkar hans verksamhet. Jag noterar att mängden blommor ökar för varje vecka och att det måste vara ett jäkla jobb med in och urlastning. Nej då han kan det där, säger han, så det går på ett kick. Men längre fram i vår blir det rejäla mängder så då kan det väl bli en del slit. Jag får en hel karta med pingstliljor att ta hand om, de har blivit lite dåligt vattnade och behöver därför lite extra skötsel. Blommorna på vagnen skapar en positiv stämning och det blir ännu lättare att köra runt på torget.
Hos klockförsäljaren hör jag samma ledsna historia om den minskande mängden torgbesökare. Men han trivs med sitt jobb, här träffar han alla möjliga människor i ur och skur och det blir något av en livsstil, så han tänker inte sluta. Bakom disken har han en liten verkstad där allt möjligt smått lagas, jag påpekar att jag tycker om att se sådan verksamhet. Jag får då ett väggur som har stannat att ta med till mitt ”gökbo”. Senare byter jag batteri och, även om den inte håller tiden perfekt, så börjar klockan ticka.
Den värsta lunchrushen har nu lagt sig så jag går över till en av varmkorvsvagnarna. Killen utbrister genast i positivt bifall när jag berättar om vad jag håller på med. Konstnärer är bra och behövs tycker han, han ser också de uppenbara likheterna i sin och min verksamhet. Han bjuder mig på en varmkorv och jag räcker över kaffe och en bulle. Här på torget är han ny i verksamheten, tidigare studerade han men har nyligen gjort ett uppehåll. Nu jobbar sedan en månad tillbaka i sin vagn och stortrivs med sitt val. Jobbet är varierande, lagom betungande, inbringar pengar och erbjuder ett socialt sammanhang som är spännande. Jag blir onekligen lite avundsjuk, jag tror jag också skulle stortrivas.
Smyckesförsäljaren längre bort berättar om en tidigare kollega som brukade resa och sälja smycken på torget halvårsvis. Efter att under många år ha rest och levt i Indonesien, främst på Bali, har denne man med all sin samlade kunskap, givits någon form av konsulär uppgift på ön. Så nu står han inte längre här på torget i Umeå. Vi pratar vidare om resor och när jag går får jag ett keltiskt evighetstecken som smycke i gåva.
Hos Fakir International, som säljer kläder, berättar jag om mitt projekt och det uppstår ett långt samtal om minnen. Innan jag går vidare vill han ge mig en vacker svart blus i gåva. Jag försöker bromsa förloppet men mannen är bestämd och vill inte alls förminska sin gest. Han vill lämna ett föremål som verkligen betyder något för honom och som också utgör ett minne för honom. Han berättar då att hans kvinna gått bort för mindre än ett år sedan och att han därför vill lämna med mig denna blus som ett minne av henne. Gåvan förpliktigar. Jag inser ännu en gång att det jag gör fyller ett behov och är värt att ta på fullaste allvar.

Klicka på bilderna.