Bakgrund
När jag påbörjade den här kursen hade jag som avsikt att undersöka hur den konstnärliga rollen skulle kunna utvidgas och utgöra en större och aktivare roll i den offentliga miljön. Mot bakgrund av mitt tidigare arbete som projektledare för Statens konstråd hyste jag en önskan att som konstnär delta i planeringsprocesser gällande den offentliga miljön. I mina undersökningar på samma område kunde jag konstatera att de som tillfrågades inte tycktes hysa samma intresse för ett sådant deltagande. Detta fick mig att fundera över min egen roll och hur jag skulle agera för att ändå kunna delta på ett sätt som blev intressant för mig. Jag ville inte bli fast, dunkandes mitt huvud i en stum vägg.
Jag satte upp som mål att botanisera i, vidga och fördjupa min relation till det offentliga rummet genom mitt konstnärliga arbete. Att genom arbetet tydliggöra för mig själv min egen roll som konstnär i detta sammanhang.

Undersökning
Inledningsvis läste jag diverse texter på området och studerade samt fotade ett antal miljöer runt om i Umeå som jag fann intressanta.
Jag började med att titta på ett antal byggarbetsplatser där arbetet pågick för fullt. Dessa utgjorde nya bostadsområden, nya broar, utbyggnader av existerande verksamheter osv. Jag fascinerades av den aktivitet som pågick och de väldiga förändringar som jag kunde se växa fram.
Under samma period presenterades också ett antal storslagna förslag till förändring av Umeås stadsbild för allmänheten. Fokus tycktes ligga på att effektivt ändra stadens ansikte utåt för göras attraktiv för utifrån gästande eller eventuellt vinstgivande intressen. Att jag hade svårt att känna igen mig i denna väldiga ansiktslyftning och nya fasad bidrog säkert till min lust att undersöka platser eller skeenden som växer fram på andra sätt och ur andra behov. Platser där det enskilda behovet men också den spontana lusten att bygga eller på annat sätt delta i det offentliga rummet tagit form. Föränderliga eller tillfälliga lösningar där den mänskliga strävan och lusten blir synlig.
I våran del av världen och den tidsålder vi lever i sker dock mycket av våran sysselsättning i slutna rum eller system. Våra privata liv och våra mänskliga göranden tillåts inte ta mycket plats i våra offentliga utrymmen, få diskussioner, lekar, arbeten och pauser sker ute på gatan. Jag ville finna platser som fungerade som källor dit jag kunde gå för att ta del av likartade aktiviteter.

Inspiratören / Lövsalsfågeln
I boken ”Rummets poetik” ägnar Gaston Bachelard* hela fjärde kapitlet åt att resonera kring boet som fenomen. Dessa texter fick mig att minnas en fascinerande fågel vars beteende inspirerade mig till den slutgiltiga formen för mitt konstprojekt.
Lövsalsfågeln - som den heter - har kommit att kallas för fågelvärldens arkitekter och konstnärer. Detta kommer sig av de fantastiska arenor med tillhörande trädgård som hannarna bygger för att locka till sig honorna. Dessa lövsalar, som hannen dekorerar med förföriska material och färger, används som uppvaktningsplats under parnings-spelen. De föremål som hannen dekorerar sin lövsal med varierar mellan olika platser. Han arbetar efter principen ”man tager vad man haver” och hämtar sitt material och sin inspiration i den närmaste omgivningen. I avlägsna skogar används främst naturliga föremål som exempelvis snäckskal, blommor mossa, spindelvävar, gamla ormskinn, insekter och klart färgade frukter. I närheten av mänsklig bebyggelse kommer också glasbitar, tändsticksaskar, glasspapper, hårband, knappar och kapsyler m.m. till användning. När fågelhannen dekorerar sin lövsal och ska placera ut ett bär eller en sten, går han ett steg bakåt och beser skapelsen. Därefter går han framåt och plockar upp föremålet för att sedan placera det på, en för honom, lämplig plats. Han vrider och vänder på materialen och fortsätter på detta vis till dess att han blivit helt nöjd med sitt verk.
Hannen erbjuder honan ett dekorativt föremål, gärna en ätlig frukt som han matar henne med under uppvaktningen. Ofta hjälper detta beteende till att eliminera honans rädsla för hannen.

Konstnärlig gestaltning och metod
Inspirerad av Lövsalsfågeln beslutade jag mig för att besöka ett antal olika platser i Umeå som jag fann intressanta. På varje plats skulle jag samla material som jag senare kunde bygga ett bo utav som speglade de besökta platserna. Mina metoder var att, likt fågelns principer, stjäla, härma, bygga, mata och i mitt fall prata.
Jag ville åstadkomma en mobil funktion som kunde fungera både som uppsamlingsyta och en plattform för mitt senare bobygge. Av returmaterial lät jag därför tillverka en mindre kopia av en oåtkomlig kärra som jag fick syn på i Returmarknadens verkstäder.
Jag började således mitt bygge med att härma en befintlig funktion som, längre fram i projektet, också visade sig likna många av de funktioner som besöksplatserna ägde.
Vid varje plats bjöd jag på kaffe, bullar och medförde en hemmagjord bok som berättade om lövsalsfågeln och de olika besöksplatserna. Utifrån denna bok kunde jag förklara och prata om mitt projekt tillsammans med de som så önskade.
När alla besöken var gjorda kunde jag förutsättningslöst börja bygga ett bo av det material jag hade fått in.

Utvalda platser
Jag gjorde ett körschema över de platser som jag skulle besöka. Innan besöken valde jag också att beskriva vad som intresserade mig med platserna, för att sedan kunna ställa det mot mina kommande erfarenheter.
Här nedan följer mina beskrivningar av, samt mitt intresse för de platser jag ämnade besöka.

Byggarbetsplatsen (Designhögskolan)
Returmarknaden
Kojan i skogen (Gammlia)
Järnvägstationen
Försäljningsstånden och lunchvagnarna på torget (Rådhustorget)
Talarstolen / Scenen (Rådhustorget)

REFLEKTIONER

Förutsättningar
Som jag tidigare nämnt var mitt mål att botanisera i, vidga och fördjupa min relation till det offentliga rummet genom mitt konstnärliga arbete. Att på så vis också tydliggöra min egen roll som konstnär i detta sammanhang.
Jag upplever att den process som jag har genomgått i min undersökning och gestaltning mycket har handlat om att ömsa skinn. Från att som projektledare ha suttit med i många sammanhang där den offentliga miljön planeras har jag i det här arbetet återtagit min roll som konstnär och samtidigt också placerat mig i det direkta mötet med miljön och människorna ute i det offentliga. I stället för att sitta inne i ett sammanträdes-rum och planera vad man tror är bra eller inte bra för en plats, samt vad som där ska hända, har jag i stället placerat mig där ute för att se vad som händer.
Projektet har givits en sådan skala och utformning att det inte har krävts några tillstånd från högre beslutande instanser, i stället har de direkta mötena med människor varit avgörande för utvecklingen. Detta har bidragit till en ökad handlingsfrihet och att jag fått nya samtalspartners.

Erfarenheter
I det här projektet har jag prövat ett för mig nytt sätt att jobba konstnärligt. Den kanske allra viktigaste skillnaden ligger i hur jag har inhämtat mitt material och information. Att jobba så direkt i min omgivning, utanför den konstnärliga kontextens inramning, har också varit en ny erfarenhet för mig som konstnär. Mina tidigare arbeten har endera varit placerade i en institutionell kontext av något slag, i ett gruppsammanhang eller fungerat som styrda framträdanden där dialogen inte varit lika framträdande. Att i min konst-närliga gärning ensam möta min omgivning och där inhämta information samt påstå något har varit berikande, spännande, roligt, nyttigt och något som jag länge velat göra. Med de erfarenheter som jag gjort i detta projekt ser jag kommande arbeten av liknande karaktär som naturliga för mig.
Jag har också upptäckt kvalitéer och intressen hos mig själv som jag bör använda i mitt konstnärliga arbete. När jag vandrade runt och samtalade med människor insåg jag hur fullständigt naturligt detta föll sig för mig. Jag förvånades över den utbredda lusten till samtal som jag mötte, samtidigt berättar detta något om det stora behovet hos många av att berätta sin historia. Naturligtvis är denna erfarenhet något som jag vill och kommer att utveckla vidare.

Tillvägagångssätt
Som jag tidigare beskrivit lät jag alltså bygga en mindre kopia av en befintlig kärra. Denna tillverkades i Returmarknadens verkstäder, där de som tillverkade den också kom med egna idéer och lösningar på hur den skulle utformas. Med kärran besökte jag sedan sex platser där jag samlade och medförde material från varje plats.
Till varje plats bidrog jag själv med kaffe och bullar, samt en bok som berättade om Lövsalsfågelns beteende ställt mot bilder från de planerade besöksplatserna, för att på så vis klargöra sammanhanget.
Vid varje besök bjöd jag den som så önskade på kaffe och bulle. Detta skapade en kontakt och visade sig vara ett perfekt sätt att åstadkomma ett avspänt samtal. Ett sorts utbyte uppstod där jag, genom att bjuda av mig själv också hade lätt att få något tillbaka.
Min initiala avsikt att ”snatta” i omgivningen upplevde jag som ganska besvärande. Därför kom jag i stället att i stor utsträckning tillfråga människor om deras vilja att bidra till konstprojektet. Detta tillvägagångssätt kände jag mig helt bekväm med och det bidrog också till ett kontaktskapande.
Jag valde att tidsbegränsa varje besök till en timme per plats. Tidsbegränsningen visade sig vara lagom tilltagen, samtalen och samlandet var efter en timme ganska uttömda och det kändes naturligt att gå vidare. Att ha en tidsbegränsning, dvs. en start och ett avslut, var skönt som stöd för min koncentration och intensitet.
Vid ett tillfälle tog jag hjälp av ytterligare en person, Sanna Nordlander, för att p.g.a. tidspress vid den specifika situationen hinna med att samla tillräckligt med material.
Det slutgiltiga arbetet att, på ett förutsättningslöst vis, bygga ett bo av allt material har varit otroligt roligt. Medan samlandet fortfarande pågick hade jag inte, och kunde heller inte ha, någon idé eller form för hur detta skulle sättas samman. Jag la dock märke till att jag, när jag hade mycket att välja mellan, ofta valde väldigt färggranna saker. Om dessa val kom sig av min egen lust till färgprakt, eller om det var ett utslag av fågelns inspirationskraft vet jag inte nu. Däremot har jag, under byggandet, känt mig väldigt bekväm med färgrikedomen, och i viss mån upplevt det som att jag gjort något för mig efterlängtat.

Dokumentation
Med på varje plats har jag haft Tomas Kerslow som har dokumenterat händelse-förloppet. Jag valde att begränsa dokumentationen till fotografi den här gången (men jag tror inte det hade varit någon nackdel att också använda videokamera). Samtidigt tyckte jag det var väldigt skönt att dokumenterandet inte tog för stor plats och la sig i vägen för mötena. För det mesta märkte jag knappt av Tomas vilket jag tyckte var väldigt bra. Självklart var det samtidigt skönt att hela tiden ha någon att resonera med kring det som hände.
Under de dagar som jag genomförde mina besök förde jag också dagbok. Denna metod tycker jag fungerade mycket bra. Jag hade allt färskt i minne och jag skriver också på ett annat sätt när det görs i en sådan form.
Jag medför därför dessa dagboksanteckningar vilka jag tycker kompletterar resten av texten på ett bra sätt.


Lista över vagnens innehåll
Kniv, bygghjälm, tumstock, snickarpenna, bit av Gunnebokartong, plasthylsa Hilti, gröna skruvband, spikband, frigolit, orange snöre, öronpluggar, andningsmask, trasig såg, grön plast, vit plast, randig plast, rockwool, mattrasor, del av mangel, orange golfboll, luciaglitter, glittergirlanger, nät till talgboll, sittunderlag, bit av presenning, bit av getingbo, resväska, affisch, kvarglömd komihåglapp, tom värktablettsbehållare, näsdukspaket, tågtidtabell, två biobiljetter till filmen ”Bröder”, rabattkort till Ultrabussarna, två biobiljetter till filmen ”Hitch”, kvitto från Club Havana, påminnelse om synundersökning, Friluftsfrämjandets dagkort till Middagsberget, tågbiljett för två pensionärer, tändsticksask, bowlingresultat, snöre med reflex, pinnar, granbarr, gult pappersband, tågbiljett webbokning en vuxen och ett barn, tågbiljett vuxen, reflexnalle, komihåglapp med avgångstider, handske, plaströr, tomma ståltrådsrullar, emballage, tejp, bubbelplast, kartong med packsedel, keltiskt evighetssmycke, svart blus, reklamaffish och klisterlappar, senapsflaska, samisk läderpung, liten påse med kedja och pärla, galge, väggur, karta med arton pingstliljor, klistermärke Fiende, gammalt utländskt cigarettpaket, blodgivningsresultat, två bussbiljetter London Buses, en Ultrabuss biljett, Falck security klistermärke, telefonkort Arbetsförmedlingen, Byggherrebok.

Möten
När jag befunnit mig på plats för att samla dokumentation har jag upptäckt att jag inga-lunda är ensam. Uppifrån en cykelbro stannar förbipasserande och tittar ner på ett annat brobygge, intill ett bostadsbygge lämnar småbarn sin pulka för att i stället titta in på scenen där allting hela tiden förändras.
En dag dyker en man med filmkamera och stativ upp vid min sida. Han bor i närheten och har följt bygget från dess start. Han berättar om sin fascination för byggplatsen,hur mäktigt det är att se hela organismen ta form och att den ständigt förändras. Det man ser idag finns inte i morgon. Han betonar också de livfulla och inspirerande diskussioner han dokumenterat när han har varit på plats. Vi konstaterar ganska snart att vi båda kommer att sakna skådespelet när allt väl är färdigbyggt.
Genom hela processen har jag mött en stor öppenhet och ett intresse för mitt projekt. Genomgående har en positiv inställning genomsyrat samtalen och ett stort intresse för att diskutera sin miljö har varit rådande.
När jag begav mig ut med vagnen var jag beredd på att möta alla möjliga sorts frågor och också ifrågasättanden. När jag har berättat att det är ett konstprojekt jag håller på med och vad det handlar om har i stället en sorts självklarhet infunnit sig. Människors intresse för, och kunskap om vad konst kan vara tycks mycket större än vad jag själv föreställde mig. Att snabbt uppfatta att man ingår i ett konstprojekt, och att tycka att det är positivt, har varit en allmän reaktion. I Returmarknadens verkstäder eftersöker man fler konstnärer och konstinitiativ. Korvförsäljaren på Rådhustorget utbrister på ett alldeles självklart sätt att konstnärer är bra och att de behövs. På järnvägstationen undrar människorna var och hur de ska få ta del av resultatet. Vid talarstolen på Rådhustorget blir en kvarglömd godispåse inläst som en självklar del av konstprojektet.
Som projektledare har jag tidigare mött en stor mängd olika situationer där jag har diskuterat konst och vad det kan vara. För det mesta har det varit givande och spännande samtal men de har skilt sig rejält från den utveckling i samtalen som jag har mött här. Jag tror att svaret delvis kan ligga i att vi i det här fallet befinner oss i miljön på lika villkor och med samma rättighet till utrymmet. Våra respektive berättelser berikar och intresserar sig för den andre och ingen av oss är här för att inkräkta på eller diktera något för den andre.
Inte en gång har jag fått frågan vad detta ska vara bra för. I stället har påfallande många tagit samtalen på djupaste allvar och velat bidra på ett innerligt sätt. I samtal vid talarstolen erbjuder en tjej mig att ta del av hennes dagbok. Vid ett annat tillfälle får jag en svart blus till minne av en nyligen bortgången hustru.



* Gaston Bachelard, Rummets poetik, (Skarabé bokförlag, 2000).