På den plats där jag trodde att jag skulle kunna jobba mest ostört känner jag mig plötsligt väldigt iakttagen. Jag hinner knappt fram eller in i skogen innan jag får frågan vad jag håller på med, visserligen inte på ett ilsket sätt, men jag känner mig ändå ifrågasatt. Min egen ambivalens inför att ”norpa” från en plats som jag tycker mycket om och som ligger där oskyldigt öppen att våldföra sig på bidrar säkert till att jag tycker frågorna känns extra svåra att besvara. Här befinner sig dessutom kojbyggaren eller byggarna inte på plats vilket betyder att jag inte kan samtala om mitt projekt med någon.
Jag väljer att plocka med mig små ”provbitar” från kojan samt att samla i omgivningen på samma vis som man gjort när kojan byggdes. Jag kommer fram till att det blir ett likartat samlande jag kommer att göra även framöver dvs. inte de stora kvantiteterna utan i stället tecken för platsen.
Att röra sig på plats blir enklare än jag beräknat eftersom det stora diket som tidigare avskiljde kojan från gångvägen nu har blivit igenfyllt, det innebär att jag inte behöver springa den långa omvägen via en spång vilket man var tvungen till tidigare.
Efteråt tömmer jag vagnen och parkerar den på konsthögskolan över påskhelgen.

Klicka på bilderna.