"Jag fick en båtmotor av min far. Det var den allra sista gången jag träffade honom.

När jag körde ut från gårdsplanen ropade han till mig att det var min motor och att jag hade ansvaret för den. Däremot hade han redan bestämt att min son Ludvig skulle få köra med båten och motorn själv. Det fick jag inte glömma.

Det var den sista gången som jag såg pappa vid liv.

Tre dagar senare hörde jag hans röst på min telefonsvarare. Han hade ringt för att höra hur det var med oss ute på vårat landställe vid havet. Efter avslutad middag slog jag numret hem till mina föräldrar. Därefter blev inget sig likt. Ur luren hörde jag mina föräldrars bekanta säga att mamma var på väg in med pappa i ambulans till lasarettet. Deras tafatta försök att förklara händelseförloppet på ett förmildrande sätt röjde någonting mycket värre. Min kropp, som genast tycktes förstå allvaret, fick tyvärr rätt och samma natt fick jag beskedet att pappa var borta för alltid.

Tre veckor senare lämnade vi min mamma att påbörja sitt nya ensamma liv och begav oss själva tillbaka till vårt landställe igen. Vi återvände till en sorglig plats, som hade lämnats i fullständigt kaos. Det som alltid varit vårat lilla paradis kändes plötsligt som en tom och ödslig plats, och själv skramlade jag omkring med ett stort eko inom mig.

Dag två kopplade vi på pappas, eller min båtmotor och åkte ut på vår premiärtur. Det var en sån där underbar svensk sensommarkväll med en alldeles rosa solnedgång. Långt ut till havs tvingades vi fylla på mer bensin i vår lilla motor. När vi låg där stilla på vågorna dök en stor säl upp alldeles intill relingen och det kändes precis som att pappa var med oss, i sälens blick och rörelser. Våran premiärtur blev en fin utflykt fylld av förtröstan och det kändes meningsfullt att börja fylla tillvaron med nya händelser.

Nästa dag tillbringade Ludvig flera timmar i båten, åkandes fram och tillbaka längs kusten. Det strålade av stolthet och lycka om honom när han passerade förbi ute på havet i sin solgula flytväst och den lila båten som han och morfar hade målat tillsammans. Senare, på eftermiddagen, åkte han ut tillsammans med sin kompis i båten. De körde förbi och det blev tyst när de försvann ur sikte. Jag funderade inte mer över detta förrän de två pojkarna, långt senare, kom vandrades längs med stranden. Deras tungt hängande huvuden gjorde det genast uppenbart att något tråkigt hade inträffat.När Ludvig berättade att motorn plötsligt hade hoppat av sitt fäste var det som att något hade slagit all luft ur mig. Pappas död hade drabbat mig med en oändlig sorg, men jag hade upplevt mig befriad från skuld och ångest. I denna stund kom dock alla sådana känslor ikapp mig och slog ner i mig.

Att jag inte skulle lyckas förvalta pappas sista förtroende och gåva till mig förgjorde mig fullständigt. Känslor av skuld, skam, ångest, meningslöshet och sorg drabbade mig och jag tappade all styrfart.

Havet utgjorde en drömmarnas plats för pappa. Där seglades det både i verkligheten och i tankarna. Min familj hade seglat mycket aktivt under en lång tid och vid ett tillfälle deltog jag och pappa tillsammans i en långseglats. Detta var en speciell erfarenhet som vi hade gemensam. Självklart bidrog alla dessa minnen till min något förstorade reaktion på den sjunkna motorn.

Pappas död hade varit en snabb och våldsam sådan. Eftersom jag inte fanns på plats när den inträffade hade jag fått den återberättad och hade alltså fått föreställa mig den. Jag tror att detta bidrog till att jag, för att göra det begripligt, ideligen upprepade detta händelseförlopp för mig. Händelsen med motorn kom att ta över samma plats i min föreställningsvärld. För mitt inre rullade denna meningslösa bild av båtmotorn som på egen hand snurrade snett neråt i djupet och långsamt försvann i mörkret. Jag blev återigen alldeles upptagen av att föreställa mig ett återberättat händelseförlopp.

På kvällen rodde jag och Ludvig ut i regnet för att försöka märka ut och mäta djupet där motorn hade hoppat av. Vi insåg ganska snart, där i regnet, att det var svårt att avgöra den exakta platsen och att djupet var alldeles för stort. Dessutom började det kännas meningslöst att försöka få upp den sjunkna motorn. För oss framstod händelsen med den försvunna båt-motorn som ytterligare en hälsning från vår far och morfar."

Idag är platsen där ute på sjön våran andra avskedsplats och motorn får fortsätta att vila nere på djupet i lugn och ro."